Tänker på dig!
De senaste dagarna har jag tänkt mycket på en kär vän och hans familj. Hans far har varit mycket sjuk och jag känner så väl igen mig i deras situation. När jag har hört om hans far... hur han mått, hur han kämpat när familjen varit på besök, väcks så många minnen.
Min far dog dagen efter Fars-dag. Vi hade alla varit på sjukhuset och besökt honom den dagen. Han var trött. Trött på att livet rann ur honom. Trött på att inte kunna tala. En man med sådan social förmåga som min far mår inte bra av att vara tyst.
Jag hade köpt rosor till honom, men jag vet inte om han såg dem. Jag minns hur jag kramade honom. Han var iskall. Jag viskade i hans öra att jag älskade honom. Han sa inget, men jag såg svaret i hans ögon. Jag höll hans hand under hela besöket. Med jämna mellanrum fick jag bytta hand, för att inte själv tappa all värme. Vi besökare försökta att hålla igång ett samtal. Men vad säger man när en person man håller av ligger för döden. Allt känns så trivialt och meningslöst. Efter några timmar hos honom var vi tvungna att gå. Timmen var sen och i ärlighetens namn så tömmer man all sin energi vid ett sådant besök.
Dagen efter vaknar jag tidigt av telefonen. Jag hör att det är min syster i andra änden, men jag hör inte vad hon säger. Hon skriker av förtvivlan och jag förstår vad det gäller. Han är död!
När vi kom till sjukhuset låg han där som om han sov. Han hade fått ro. Allt som så länge hade plågat honom var borta. Rummet var mörkt så när som på några tända ljus. I handen hade han en ros. Från min bukett.
Denna gången var det min vän som förlorade sin far.
Jag tänker på dig! Jag vet precis hur det känns när någon fattas.
