Bimbotankar

Ikväll är det partaj hos Emmy. Hon och Ingrid har passande nog fyllt år under den senaste tiden och nu ska de alltså bli firade. Måste säga att det passar mig och min tidspressade livsstil utmärkt att vi slår ihop några födelsedagar. Hur roligt det än är att gå bort så känns det som jag skulle gå av på mitten om jag just nu skulle klämma in fler tillställningar.

Men ikväll gäller alltså mat och vin hemma i det Perssonska residenset, följt av lite dans på någon lokal. Ska bli roligt att träffa alla. Om jag fattat det rätt så kommer det några utöver de vanliga idag. Kan ju alltid vara spännande. Sist någon ny var med så lyckades jag med konststycket att förolämpa henne. Men, men... Inte kan man ligga på topp jämt!

Konstigt nog är jag riktigt laddad för lite dans ikväll. Normalt är det bland det värsta jag vet. Tror att det är Carmen Electras förtjänst. Tänkte att jag skulle leka "Cayote ugly" på bardisken ikväll och köra mina striptease-moves. Jag måste ju visa upp min nyfunna taktkänsla.

Det är väl redan allmänt känt, att jag har ju börjat med en ny träningsform. Striptease. Måste i ärlighetens namn säga att jag hade lite bekymmer i början. Helt utan taktkänsla... eller känsla i allmänhet är det inte lätt att följa hennes moves. Lägger man då till att man ska försöka se sexig ut när man gör det... SUCK!

Första gången satte jag på DVD:n... Ställde mig tillrätta och koncentrerade mig till 100%. Man skulle stå axelbrett med fötterna och hålla knäna bara en liten aning böjda. Rumpan skulle vara spänd och händerna skulle läggas på plats över låren. Jag följde Carmen med blicken när hon visade upp första rutinen. Sensuellt förde hon huvudet från sida till sida i en nästan rullande rörelse. Hennes händer arbetade sig upp från låren över bålen. Det ljusa håret fångade allt mitt intresse, där det förflyttade sig i sin bana. Detta följdes av sexiga knäböj, sensuell stretching och eggande höftrullningar.

Nu var det min tur. Jag släppte ner mitt hår. Drog fingrarna genom det och lät de bloda stråna falla över axlarna. Jag återtog min startposition. Svankade med ryggen och pressade ut bröstet. Det var dags att ta första steget. Precis som Carmen Electra just gjort började jag nu gunga mitt huvud från ena sidan till andra. Gång på gång på gång på gång på gång...

Där tog gungandet äntligen slut och jag skulle övergå till nästa rutin. Problemet var bara att move nummer ett hade gett mig en stark känsla av sjösjuka och ett vitt flimrande framför ögonen. Medan Carmen fortsatte sin dans pustade jag istället ut... hängande över Tv-bänken, fullt koncentrerad på att inte kräkas.

Nu mera går det bättre.... För nu snabbspolar jag den biten!

Sedan vi öppnade butiken har jag utvecklat något som man milt kan uttrycka som människohat. Jag minns månaden innan vi slog upp dörrarna. Emmy och jag hade ständiga diskussioner om hur man skulle göra saker så att kunderna skulle förstå. Jag... Naiv som jag är, trodde att det fanns någon liten intelligens eller lite sunt förnuft bland de som skulle bli våra kunder och jag tyckte att Emmy överarbetade allt.

Nu har jag förstått! Människor tänker inte när de går in i en butik. Det spelar ingen roll vad eller hur ingående och förklarande man skriver på sina skyltar. Folk kommer ALDRIG att förstå vad det är man vill.

Klart och tydligt har min kära kusin skrivit:
REA
UPP TILL
70%
Röd prislapp gäller

Trots detta, vad jag tycker är en noggrann och förklarande skylt, så frågar minst 15 personer per dag om det då är ytterliggare 70% på det röda priset.

Var står det??? Om det står "Brieost NU:25kr" på ICA... Tror de att de får osten + 25kr för besväret då eller? Och även efter man förklarat vad som tydligt står på skylten så ger de sig inte. "Men det står ju..." Grrrrrr!
Hur klarar dessa människor sig ute i samhället? Kan de sköta ett jobb till exempel? Eller klarar den ens av att hitta hem till sin bostad?

Sen har vi alla dem som berättar för oss att de minsann gick förbi butiken för ett tag sedan och då kostade den varan de nu vill köpa bara hälften. Men kära nån då! Försök inte ens att diskutera det med mig. Jag sätter ALLA priser i denna butiken. Jag köper själv in varan och vet att om jag skulle tagit halva priset kunde jag lika bra startat någon sorts hjälpverksamhet som skänker bort saker till mindre bemedlade. Visst händer det att varornas pris ändrar sig...
MEN INTE UTAN ATT VARKEN JAG ELLER EMMY VET OM DET!

Sen har vi de som försöker övertala oss att vi sålt något som vi aldrig gjort... Suck! Kan som exempel ta den gröna sydvästen med ögon på. Vi har haft röda, gula och blå sydväster. ALDRIG har vi haft gröna. Vår leverantör tillverkar dem inte ens i grönt! Trots det så har både Emmy och jag blivit utskällda av en som "100% säkert hade sett dem i denna butiken." "Kanske var det innan DU började här?!"

Fatta att jag äger stället! Innan jag började låg det en antikaffär här.... Ta upp det med henne då om du vågar!

När man då visar paraplyerna som är gröna och har ögon, så blir svaret minst sagt snäsigt... "Jag ser väl skillnad på en sydväst och ett paraply!"

Suck... Näää, TYDLIGEN så gör du INTE det!

Jag är fullt medveten om att detta är något som aldrig kommer att ändra sig. Därför ser jag bara två lösningar för att jag ska slippa att bli mer bitter än vad jag redan är:
1. Butiken börjar gå så bra att vi kan anställa och jag kan ha kontorstjänst på heltid.
2. Att ni alla skramlar till ett gäng terapisessioner till min stundande födelsedag.

Eller.... De finns ett alternativ till...Om man skulle börja knarka kanske!

De senaste dagarna har jag tänkt mycket på en kär vän och hans familj. Hans far har varit mycket sjuk och jag känner så väl igen mig i deras situation. När jag har hört om hans far... hur han mått, hur han kämpat när familjen varit på besök, väcks så många minnen.

Min far dog dagen efter Fars-dag. Vi hade alla varit på sjukhuset och besökt honom den dagen. Han var trött. Trött på att livet rann ur honom. Trött på att inte kunna tala. En man med sådan social förmåga som min far mår inte bra av att vara tyst. 

Jag hade köpt rosor till honom, men jag vet inte om han såg dem. Jag minns hur jag kramade honom. Han var iskall. Jag viskade i hans öra att jag älskade honom. Han sa inget, men jag såg svaret i hans ögon. Jag höll hans hand under hela besöket. Med jämna mellanrum fick jag bytta hand, för att inte själv tappa all värme. Vi besökare försökta att hålla igång ett samtal. Men vad säger man när en person man håller av ligger för döden. Allt känns så trivialt och meningslöst. Efter några timmar hos honom var vi tvungna att gå. Timmen var sen och i ärlighetens namn så tömmer man all sin energi vid ett sådant besök.

Dagen efter vaknar jag tidigt av telefonen. Jag hör att det är min syster i andra änden, men jag hör inte vad hon säger. Hon skriker av förtvivlan och  jag förstår vad det gäller.  Han är död!

När vi kom till sjukhuset låg han där som om han sov. Han hade fått ro. Allt som så länge hade plågat honom var borta. Rummet var mörkt så när som på några tända ljus. I handen hade han en ros. Från min bukett.
 


Denna gången var det min vän som förlorade sin far.

Jag tänker på dig! Jag vet precis hur det känns när någon fattas.

Nu när vi ska på skidresa har vi fått låna Vickys föräldrars bil. Fråga mig inte om märke eller modell, men den ska visst vara ganska stor. Vanligtvis sitter man bara dåligt i mitten där bak, eftersom man får man sitta lite lutad över Claras barnstol, vilket i sin tur leder till att man ser ut som ett S när man går av.

Men nu visar det sig att passagerarstolen fram måste drass fram så långt att även personen som sitter fram kommer att se ut som en bokstav. Denna gången är det mer åt M, då man kommer ha knäna under hakan.

Men vad vore en resa utan den ultimata gemenskapen i bilen?!

Har redan gjort "Carros förbluffande bra Blandband" och så ska så klart boken med billekar som jag fick förra julen av Emmy också med. Så eftersom vi åker alla ihop är det inte längre en person som inte vill leka med mig.... Nu är det tre som inte vill leka! Fördelarna är ju fler än det. Alltid roligare att ha fler än en att bråka med under 12 timmar. Sen är det ju kanon att vi måste stanna fem gånger så ofta för att någon är kissnödig, fem gånger så ofta för att någon är hungrig och fem gånger så ofta för att någon känner för att sträcka på benen. Utöver det så ska vi också stanna för att vi har ett rullande schema för att ingen kroniskt ska se ut som ett S eller ett M.

I övrigt undrar jag hur bagaget ska få plats. Alla som såg maten vi handlade igår undrar nog med. Förutom allt det har vi ju all min mat + alla resväskor och nu mera 5 par skidor!

Men det är väl bara att hålla tummarna för att vi inte inser att det inte går, mitt i natten.

På fredag natt är det alltså dags för årets skidresa. Jag behöver väl inte säga att jag längtar eller?

På Torsdag är det tid att proviantera (tror jag). I år är första året där vi inte har ett noga skrivet schema för vad som ska lagas och vem som ska göra vad. I år kör vi lite mer anarki. Jag har redan gjort mina middagar, så jag kommer att bjuda på vad Micke skulle kalla "gammal mat". Det blev fiskgrattäng (smälte för Vickys smicker), lasagne (älskar det och Vicky skulle ju inte göra det i år) och Piroger (till lunch). Så nu är det bara att plocka ur maten ur frysen och åka. I övrigt är jag nämligen klarpackad.

Ska dock hem och kolla igenom allt idag. I fall jag glömt något som jag måste tvätta innan det packas. Tänkte satsa på less is more i år... Fast satsar gör jag varje år! Det slår bara aldrig in.... Måste ju ha med mina två resväskor+min dator. Datorn är viktigast. Hur ska jag annars kunna blogga??? Fast det är inte av den anledningen den är med. Vi köpte nämligen en videokamera igår så vi ska kunna filma hur duktigt Clara åker och när Micke och Vicky turas om att trilla i liften.

Alltså måste datorn med, så vi kan titta på det!

Jag har sedan vi startade på Jägers upptäckt att jag inte bara ogillar barn... Jag avskyr allt de står för. Dagens barn är så OTROLIGT jobbiga att jag inte vet hur det kommer att sluta. Så fort ett barn varit i affären kan man garantera att i stort sett alla varorna ligger på golvet. I de fall några står på sin plats kan jag lova att de är nerhostade eller nerslickade.

Att en del prylar ligger på golvet må väl vara hänt... Men var är deras föräldrar i det hela? Oftast plockar de bara upp sin odåga och hoppar över allt som ungen just vält ner. GÖR MAN SÅ? Kan man åtminstone inte anstränga sig och lägga upp det på en hylla så ingen trampar på det? Fattar dem inte att det är prylar som ska omsätta pengar.... så jag kan betala skatt, så att deras jävelungar kan få subventionerad dagiskostnad, så att de slipper drass med dem hela dagarna?

Det är ju inte barnens fel och jag förebrår dem heller inte. Jag tycker bara inte om dem. Sen är det mest tragiskt att det är deras mamma/pappa som borde ha sig ett kok stryk. Nog fan borde man vara mer väluppfostrad när man fyllt 30? Eller har jag för höga krav?

Nyss satt det tre mammor med sina barn på fiket utanför. Deras fyra barn var från typ 1,5år upp till 7år. När mammorna fikat en stund tröttnade barnen på att sitta still.... Då hör jag en av mammorna komma med den lysande idén...

"Men ni kan väl gå in i leksaksaffären och LEKA!"

Fyra vilda barn springer in i glädje och drar tag i allt de hittar. Allt måste testas på golvet, även kläderna. Plasten på vissa förpackningar gick sönder och ALLA djuren på tygtavlorna låg på golvet. Trots att jag drog till med min grymmaste blick skrämdes dem inte. Så det var bara att valsa fram till dem och säga till dem att de faktiskt fick försöka vara lite försiktiga. Fick även informera den ena ungen att mumintröjan INTE är någon bil som ska bli dragen fram och tillbaka över golvet. Samtidigt har mammorna inte ens lyft blicken för att se vad barnen gör. Under 2 timmar hade jag dessa barn springandes runt och runt. DET ÄR FAKTISKT INTE OK! Inte en gång var mammorna inne och bad dem lugna ner sig. De bara fikade i godan ro.

För ett sista klargörande kan ju säga att det finns människor som jag verkligen tycker om och älskar.... Och det TROTS att de är barn!

Det finns en man i mitt liv som just nu inte riktigt arbetar med mig... Det är denna mannens fel att jag i skrivande stund är apnervös!

Historien börjar idag klockan 16.00... Andy hämtar mig på jobb för att vi skulle åka och hämta min högt skattade julklapp... Mina skidor! Så träcker vi rakt igenom stan, ut till Limhamn.... (har nu gråten i halsen) Fick köra runt och runt innan vi äntligen fick en parkering. Väl inne i butiken som var målet, hittade vi mannen i fråga längst in... Jag kunde direkt se att det var något. Han såg en aning orolig ut. Efter att han var klar med sin kund förtod jag varför.

"Ehh, dina skidor finns inte kvar.", sa han lugnt men med viss rädsla i ögonen. Nästan som att han trodde jag skulle gå efter strupen. I ett svagt ögonblick trodde jag att han skojade, men icke! Han hade sålt mina älskade skidor till någon annan.

Visst berättade han även att han hade beställt nya till mig... men att de skulle komma senast på onsdag... Jag menar ONSDAG! Vi åker ju på fredag. Om de inte kommer som lovat då? Då får jag åka och impulsköpa något billigt på STADIUM. Åkte direkt dit efter att vi varit i Limhamn. Måste ju ha lite koll om i fall leveranserna inte sker som utlovat. Sen kommer nästa problem... jag vet knappt hur vi ska hinna hämta dem. Hade liksom satt denna dagen till det. Det är så mycket i övrigt. Tisdag är det helg, onsdag jobbar jag hela dagen, torsdag jobbar jag till på eftermiddagen och sen ska vi iväg och handla all mat och sånt som vi ska ha med till Norge... Och på fredag åker vi.

Fatta hur nervös jag är!! Hoppas att det är värt att vänta på....