Det är det man har vänner till!
Som ni kanske uppmärksammat så har jag bytt undertext på min blogg. Nu mera står mitt motto där.
"Berätta om du har problem eller låtsas inte om dem!"
Jag är så trött på alla människor runt mig som går omkring och lider i det tysta.
Inga problem blir väl lösta för att man går runt och spelar martyr? Kanske är det hårda ord, men jag kan inte för mitt liv förstå varför människor inte kan prata om sina problem. Är det så stora problem så att man blir hängig av bara tanken, så kan man lösa det på två sätt. Man talar med sina vänner och får råd och tips, går det inte att lösa, så låtsas man som att problemet inte finns. Ingen mår bra av att tänka på ett problem som man ändå inte kan göra något åt.
Min filosofi är att "Så länge jag kan inbilla mig att jag är glad, så ÄR jag glad!
Människan är inte så komplex som vi vill tro. Om vi bara försöker vara glada och uppåt vid alla tillfällen, så ordnar sig allt. Jag måste säga att jag är ett levande bevis på att det fungerar. Jag är aldrig ledsen (så när som den 17 december varje år då jag jobbat alldeles för många dagar på rad och jag har lika många dagar till innan jag är ledig.), har aldrig dåligt samvete (trots att min mor och övriga i min släkt har byggt hela sin uppfostran på just dåligt samvete och det i flera generationer), jag är i stort sett aldrig arg (hur orättvist livet än kan vara.)
Men vid de tillfällena då jag INTE kan vara glad, då berättar jag varför. Ingen ska någonsin behöva analysera mitt handlande för att de ska veta vad jag tänker och tycker. Särskilt inte mina närmsta vänner. Mina vänner förtjänar att ta del av hela mig. Det innebär att de måste få tillgång även till mina mörka tankar. Hur ska man annars kunna vara vänner?
Inget blir bättre av att man är fåordig och snäsig mot sin omvärld. Specielt inte mot de som bryr sig!
Prata med oss... Vi finns ju här!
"Berätta om du har problem eller låtsas inte om dem!"
Jag är så trött på alla människor runt mig som går omkring och lider i det tysta.
Inga problem blir väl lösta för att man går runt och spelar martyr? Kanske är det hårda ord, men jag kan inte för mitt liv förstå varför människor inte kan prata om sina problem. Är det så stora problem så att man blir hängig av bara tanken, så kan man lösa det på två sätt. Man talar med sina vänner och får råd och tips, går det inte att lösa, så låtsas man som att problemet inte finns. Ingen mår bra av att tänka på ett problem som man ändå inte kan göra något åt.
Min filosofi är att "Så länge jag kan inbilla mig att jag är glad, så ÄR jag glad!
Människan är inte så komplex som vi vill tro. Om vi bara försöker vara glada och uppåt vid alla tillfällen, så ordnar sig allt. Jag måste säga att jag är ett levande bevis på att det fungerar. Jag är aldrig ledsen (så när som den 17 december varje år då jag jobbat alldeles för många dagar på rad och jag har lika många dagar till innan jag är ledig.), har aldrig dåligt samvete (trots att min mor och övriga i min släkt har byggt hela sin uppfostran på just dåligt samvete och det i flera generationer), jag är i stort sett aldrig arg (hur orättvist livet än kan vara.)
Men vid de tillfällena då jag INTE kan vara glad, då berättar jag varför. Ingen ska någonsin behöva analysera mitt handlande för att de ska veta vad jag tänker och tycker. Särskilt inte mina närmsta vänner. Mina vänner förtjänar att ta del av hela mig. Det innebär att de måste få tillgång även till mina mörka tankar. Hur ska man annars kunna vara vänner?
Inget blir bättre av att man är fåordig och snäsig mot sin omvärld. Specielt inte mot de som bryr sig!
Prata med oss... Vi finns ju här!
Kommentarer
Trackback
