Bimbotankar

Jag steg upp strax innan det var tid för avfärd till Oxie och till den hemsökta byggnaden. Allt för att hinna våndas så lite som möjligt inför den utmaning som väntade. Redan vid Slokerundan började min underläpp darra och när jag väl hemma möta Andy i ytterdörren, sprutade tårarna.

Jag ville inte.... Hade det inte varit för att vi ska till Spanien om 10 dagar, så hade jag aldrig utsatt mig för denna prövning. Men tanken att behöva besöka en spansk tandläkare är så skrämmande att det faktiskt skänker mod.

Väl hos tandläkaren fick jag gå in direkt. Ingen verkade förstå alls varför Carro grät som aldrig förr... Inte förän Andy sa till min tandläkare att jag var jätterädd. Själv kunde jag inte prata. Tårarna hade liksom satt sig i halsen.

På mindre än 15min var jag klar. Det var bara chop chop, sen var det klart! Och helt utan att det gjorde ont. Efteråt känner man sig lite mesig som var så rädd.... Men men... Med tanke på att tandläkarskräcken är det enda felet på mig och att jag i övrigt är perfekt.... Så kan det väl gå an!