Bimbotankar

Fick precis frågan om vi ville hänga med Micke och Vicky och kinesa ett dygn i en stuga utanför Göteborg. Tanken är att vi ska gå på Liseberg. Jättekul med lite nöjesparksnöje! Men så kom frågan från min kära väninna Vicky......

- "Ska du med in i spökhuset"

Den frågan kan man ju förvänta sig av en ny bekant, men Vicky, Vicky, Vicky... Har inte vi känt varandra i typ 7 år nu?! Jag HATAR ju utklädda människor. Enda anledningen till att jag följde med in sist var att jag föll för grupptrycket. Alla andra skulle ju in. Kommer ihåg att jag förjäves försökte övertyga alla att det var helt onödigt att gå in dit. Men ingen lysnade på mina varningens ord.... Minns nämligen även hur nära det var att vi förlorade Micke i en skräckhjärtinfarkt där. Kan inte varit kul att gå sist.... Vet ju faktiskt hur det var, eftersom spökena kidnappade Micke en stund och lät mig vara siste man.

Tror att detta är men från en tramatisk upplevelse på London Dungeons.
Under hösten 1993 enbart 12år gammal tillbringade jag, min 19åriga syster och min mor en vecka i London. Naturligtvis skulle vi besöka det beryktade Dungeons, som just då hade en utställning om Jack the Riper. Utställningen hölls i slutna salar som öppnades efterhand som förevisningen pågick. En sal i taget. Varje sal var uppbyggd för att visa de olika bestialiska morden i detalj. Allt var mycket påkostat och verklighetstroget.

När vi tillsammans med resten av gruppen väntade på att få gå in i första rummet fattade den utklädde vakten av någon anledning tycke för mig. Såg väl snäll och trevlig ut... Gör ju liksom fortfarande det! Hur som helst så ville han väl skoja med mig och sa hårt och bestämt på klingande Londondialekt att jag varit mycket olydig och att jag inte skulle stå och se så belåten ut. För jag skulle vara rädd om livet var mig kärt.... (Mycket bra sak att säga till en 12-åring.)

HuxFlux var jag inputtad i första utställningsrummet, helt ensam! Till höger om mig låg en kvinna.... Jag gick närmare. Hela buken var uppsprättad och tarmarna hängde långt utanför kroppen. Jag var mycket rationell som barn och trots det verklighetstrogna intrycket och likheter med bilolykan jag blev vittne till bara ett år ,konstaterade jag att det bara var en docka och att det inte fanns någon anledning att bli rädd.

Då hände det som skulle förändra mig totalt! Det som för all framtid alltid skulle få mig att hålla ett extra öga på varje clown, det som skulle få mig att springa i panik så fort jag passerar en skyltdocka och som idag gör det helt otänkbart för mig att besöka "Hotell Gasten". Vakten släpte in min SYSTER!

I tron om att hon skulle ha lugnande effekt på mig, släpptes hon in i mitt rum. Hon fick syn på kvinnan som jag tidigare undersökt. Jag som känner henne väl kunde tydligt se paniken växa i hennes ögon. De började tåras och helt plötsligt började hon stortjuta. Det gick inte att få stopp på henne. Rummet var mer eller mindre ljudisolerat och ingen mer än jag hörde hennes vrål. Hon var inte kontaktbar. Jag försökte dölja hennes ögon genom att krama henne med blicken mot min axel. Det hjälpte, men inte tillräkligt. Säkert 10 minuter spenderade vi på det sättet. Hon i panik och jag utan att veta vad jag skulle göra för att ta oss ut.

Så kom då vakten äntligen in. Han fattade nog inte först vad som stod på. Tog honom en stund att koppla trots att jag försökte förklara på min alldra bästa gåbort-engelska.  Han trodde väl aldrig att en 19-åring skulle vara mer rädd än en 12-åring. Men det var innan han träffade "The one and only" MIN SYSTER!



Sensmoralen i historian är..... JAG STANNAR MER ÄN GÄRNA UTANFÖR MED CLARA!