Bimbotankar

Idag är fjärde dagen i rad som jag känner mig arg och ledsen. Arg för att livet är så orättvist och ledsen för att jag saknar honom så mycket. Just nu är det den tiden på året då det känns som värst.... Runt hans födelsedag!

Varför får inte jag sitta och klaga på hur pinsamt det är att gå runt i stan med min pappa? Varför får jag inte tycka att det är jobbigt att min pappa alltid ställer så dumma frågor? Varför kan inte jag få tycka att min pappa hör av sig för ofta? Varför kan inte jag få en massa dumma råd som ändå inte går att genomföra från min pappa? Varför var min pappa tvungen att lämna mig?

Jag har levt i åtta år utan honom nu och gjort det ganska bra om jag får säga det själv. Tror inte annat än att han hade varit stolt över mig idag. Men jag kommer aldrig att få visa och berätta om affären som jag och Emmy har, kommer aldrig att få bjuda hem honom till mitt egna hem, kommer aldrig att få presentera honom för mina barn. Det är så orättvist!

I början gick det inte en dag utan att han var med i mina tankar. Nu kan det gå månader mellan gångerna. Delvis har jag glömt och delvis har saker och händelser som påminner om honom blivit allt färre och mer avlägsna. Men av någon konstig annledning, så kan jag svära på att jag mår jättedåligt och inte vill stiga ur sängen på hans födelsedag. I år var inget undantag, trots att INGEN påminnt om dagen och trots att jag själv inte tänkte på det förän senare på dagen. Är det inte lite underligt?

Hade jag trott på ett liv efter döden, så hade jag nog svurit på att pappa själv påminner varje år.

Nu ska jag muntra upp mig innan Maria kommer över på fika.... Det sista hon behöver är en surmule som sitter och deppar över ett dödsfall för 8år sedan!